Har kommit in i en tid där tiden går lite långsamt igen. Magen har förvisso tagit en riktig spurt, men mentalt känns det som att jag kan ta ett långt skutt fram i tiden just nu. Tiden går långsamt, trots att dagarna på jobbet går snabbt. Det är svårt att fokusera på annat än lillen i magen känner jag, för på något vis går det inte att ha samma motivation kring frågor som stulit mycket av mitt fokus tidigare. Allt känns så sekundärt. Jag är en riktig målmänniska och drivs av att sätta upp mål i det jag håller på med, i smått som stort! Eftersom jag vet att jag ska gå på ledighet om si så där tre månader är det svårt dock att sätta upp mål att sträva mot på jobbet. Liksom det är svårt att sätta upp den typ av mål som jag brukar i min träning, och som faktiskt sporrar och motiverar mig mycket inför varje pass. Nu tränar jag ju "bara" för att bibehålla styrkan och hålla mig frisk inför allt som komma skall. En morot i sig som ser till att jag älskar min träning, men jag saknar att ha den där lilla glöden som jag får när jag tar mina små steg mot något av alla mål. Det jag saknar är nog således egentligen några andra mål att rikta mitt fokus nu under de närmaste månaderna av väntan. Jag vet att jag behöver det för det gör mig glad och peppad inför varje dag när jag slår upp ögonen och sitter där med frukostgröten. Frågan är bara vart jg ska rikta mig, och rikta min energi, för att få massor i utbyte...

Sammandragningarna lättade under helgen, och det märktes ganska tydligt att det funkar att ta det lugnt. Har fortfarande lite sammandragningar då och då, men inte alls så där intensivt, så jag tar det som ett tecken på att jag bör ta det mer lugnt.

Var också rejält förkyld i förra veckan, vilket torde ha påfrestat gravidkroppen.

Känns skönt att få svar på tal, för man blir ju lite orolig. Hade det fortsatt ofta och mycket så hade jag garanterat gått och kollat upp det för säkerhets skull.

Nu är vi redan i vecka 23, och jisses vad magen tappert försöker ta ikapp den dåliga tillväxten i början av graviditeten. Det som att jag ser skillnad på den precis varje dag just nu, och det sticks och spänner mest hela tiden just nu. Men kul är det i varje fall, för det går ju inte en sekund utan att jag tänker på lillen!

Ett nytt fenomen den här veckan är att jag börjat få sammandragningar. Före söndagen som var hade jag knappt en aning om vad sammandragningar är, och framförallt inte att det kan uppstå redan nu. Jag låg i soffan och slösurfade med telefonen när jag helt plötsligt kände hela magen dra ihop sig till en liten fotboll. Det var skrämmande eftersom jag först faktiskt inte fattade vad det var som hände, och sjukt hur tydligt man kunde se det hända även på utsidan. Efter i söndags har jag känt det hända någon enstaka gång om dagen. Idag, ända sedan i eftermiddags har magen varit mer eller mindre spänd hela tiden, och jag kan säkert räkna sammandragningarna med fotbollskänsla till femton stycken.

Nu har jag googlat ihjäl mig kring detta och förstår att sammandragningar för det mesta är helt normala. Dock läser jag också att om de kommer ofta och regelbundet så kanske man borde kolla upp det, för att kolla så att inte tappen har blivit påverkad. De kan också öka om man har urinvägsinfektion (som kan finnas i kroppen även utan att man känner de klassiska symptomen). Sammandragningarna kan visst också öka vid stress och högt tempo. Jag har haft en ganska normal arbetsvecka, varken mer eller mindre stressande än vanligt. Däremot har jag varit rejält förkyld, vilket såklart är en påfrestning för kroppen. Så jag funderar på om detta gör att jag känt så mycket idag och de senaste dagarna. Lite orolig blir jag onekligen, kanske mycket för att jag var så oförberedd och för att det verkar svårt att reda ut om det är "normalt eller inte". Har ni några erfarenheter av sammandragningar, när ni fick dem, hur ofta och så vidare, så skulle jag bli glad över att få höra era tankar.

Nu är vi i vecka 22 och det känns verkligen som att magen har landat på riktigt. Denna bild är inte en morgonbild som jag brukar visa, men tycker ändå den signalerar om betydligt mer bebismage än för bara en vecka sedan. Har hört att när det väl börjar så smäller det till ordentligt och det är väl vad som är på gång just nu ;)

Jag kan känna livmodern en bit över naveln nu, och kan känna lillens sparkar både här och där. Blir riktigt imponerad över hur det först kan komma en spark långt långt nere mot blygdbenet medan det en sekund senare kommer en högt upp i magen, och sedan till höger och vänster. Han måste ju snurra runt som en virvelvind för att hinna med denna karusell. Idag har jag för skojs skull antecknat tiderna när han är aktiv, för att se om det följer något som helst mönster eller om det är helt oregelbundet.

För övrigt har jag förresten mått riktigt toppen de senaste veckorna! Har varit piggare än någonsin, och känt mig precis som vanligt före graviditeten. Om det inte vore för magen och allt liv där inne så skulle jag nog undra om jag överhuvudtaget är gravid.

Idag var vi på första träff hos barnmorskan efter inskrivningen. Vi pratade om hur allt känns, fick svar på på lite prover och så fick vi sedan höra på lilla hjärtat som dunkade! Vilken upplevelse det var!

Visst har vi börjat fatta att det är en liten inneboende där inne med tanke på det liv han för nästan konstant, och då en liten kula faktiskt börjar ta form nu... Men att faktiskt få höra ett livs levande hjärta, på något vis kärnan till allt liv i kroppen, det var ju rakt igenom magiskt. Kommer leva på detta ett bra tag tror jag! Fick också höra att alla blodvärden var riktigt bra, och även järnvärdet som ju hos vissa tenderar att sjunka under graviditeten, så det var också glada nyheter.

Dagen till ära bjuder jag därför på en liten magbild som togs under vecka 20 (är i vecka 21 nu). Visst börjar det väl ändå likna en liten bebismage nu! :)

Tänkte dela med mig av ett litet tips som jag hittat. Sök upp "gravid vecka för vecka" på You tube om ni bill följa tre andra tjejer i deras graviditet. Den ena är nu i vecka 18, den andra i vecka 23 och den sista i vecka 36. Tycker det är roligt att följa någons erfarenheter som är i ungefär samma tidpunkt i graviditeten som en själv.

Klippen är lagom långa på ca 5 minuter för varje vecka.

Jag hade tänkt att försöka hålla mig till komplettering av garderoben med mestadels basplagg, för att göra det enkelt för mig, men också för att slippa lägga massa pengar på kläder som jag har en sån kort period. Jag insåg dock rätt snabbt att mitt jobb ändå krävde ett lite mer avancerat arrangemang eftersom jag helst ska ha skjorta/blus. Jag har också redan nu börjat tröttna på att tights och loosefit-överdelar är det enda som sitter skönt, och kunde igår inte låta bli att klicka hem lite smått och gått. Jag blev så glad när jag hittade en nätbutik som säljer lite snyggare kläder också, för det mesta jag hittils har sett av gravidsortiment har varit ganska tråkigt...

Nu har vi gått in i vecka 20 och närmar oss halvtid i graviditeten. Jag tänkte att jag när vi kommit halvvägs, till vecka 30 samt vecka 38 ska försöka sammanfatta mina tankar från tiden som gått och inför det som väntar.

Hittils har graviditeten varit ganska så smärtfri. Det har inte funnits något illamående att ens tala om, och mina enda "krämpor" har väl egentligen varit den överväldigande tröttheten och lite fot/vadkramper. Kan nog räkna tillfällena som jag varit vaken till efter 23.00 på mina fem fingrar. Ett tag runt vecka 13 om jag minns rätt så besvärades jag av smärtor/ömhet i ryggslutet. Vet inte om det var foglossning eller någon typ av ligamentsmärtor men oavsett så släppte det efter ett par veckor och har inte kommit tillbaka.

För tillfället har jag haft som knivskarpa hugg långt nere i livmodern, såna som gör så ont att jag tappar andan. De varar bara i en mikrosekund men kommer då och då för tillfället. Det oroar mig lite eftersom jag inte känt så tidigare under graviditeten, men vad jag förstår så ska det vara vanligt med "hugg" när ligamenten töjs ut. Visste bara inte att de kunde göra så här pass ont.

Tankar på förlossningen har ett tag i början skrämt mig. Har ju både läst och hört många "skräckhistorier", samtidigt som jag så här i efterhand faktiskt har hört många bra också. Det som skrämmer är väl först och främst att något dåligt ska hända, att barnet inte kommer ut, får syrebrist och förlossningsskador son följd. Därefter är jag även lite rädd för att det helt enkelt ska bli en lång, utdragen och smärtsam förlossning. Det gjorde att jag ett tag medvetet sköt undan tankarna om att barnet ju faktiskt också ska ut en dag. I dagsläget känner jag mig något lugnare. Jag försöker att tänka positivt och att det ju de allra flesta gånger går väldigt bra, och att kroppen är gjord för att förlösas och att det kommer att ordna sig naturligt. Eventuella problem får tas i stunden eftersom varje förlossning är unik, och att det inte är någon ide att oroa sig på förhand.

Hur jag vill föda har jag dock inte alls börjat fundera på ännu, men jag antar att det är en fråga som jag kommer att börja fundera mer kring den närmaste tiden.

Just för tillfället går veckorna väldigt snabbt, och jag förstår knappt vart tiden tar vägen. Rätt vad det är så kommer det att vara jul, och då börjar nog nedräkningen på allvar. Än så länge är magen bara en liten liten kula, som går att dölja väl, men jag kan tänka mig att det runt jul måste vara en rejäl kalaskula att tala om.

Imorgon ska vi äntligen få gå på efterlängtade RUL! Det ska bli så otroligt spänande och kul att få se på lillen igen, samtidigt som vi är lite nervösa. Hoppas verkligen att allting ser bra ut. Vi hoppas också på att få veta om det blir en flicka eller pojke.

Lillen har lekt rövare i några dagar nu, särskilt om kvällarna när jag ska sova, men känner han/hon även en del på dagen numera. Hade ingen aning om att man kan känna sparkar utanpå magen så här tidigt, och det händer ofta att jag ler stort för mig själv när det plötsligt händer mitt under ett möte på jobbet eller på tunnelbanan.

Nu är det vecka 19 och det känns helt galet vad veckorna börjar gå fort. En liten kula på min mage börjar äntligen ta form, vilket förstås är sjukt spännande. Lillen har börjat buffa och härja allt mer om kvällarna och de senaste två har jag fått känna på betydligt hårdare sparkar. Kan knappt somna om kvällarna nu för jag tycker det är så mysigt att bara ligga med handen på magen om kvällarna. Igår kväll fick också mannen min känna av lilla livet lite. Han lyckades inte tajma en av de större sparkarna, men däremot kunde han med handen på min mage verkligen känna hur det är någon där inne. När det utanpå känns att det rör sig där inne, som att det skvalpar i vågor. Så häftigt!

Den här veckan är det också äntligen dags för vårt rutinultraljud. Vi håller tummarna för att allt ser bra ut och att vi också kan få veta lite mer om vem den lilla personen där inne är. Maken tror det är en tjej, och jag är lite kluven men har från börjat vart övertygad om en pojke, så vi får väl se.

Är bortrest på utbildning med jobbet fram tills onsdag kväll, men det enda jag vill är att vrida fram klockan tills på torsdag kl 13 när vi får träffa vårt mirakel igen. Vet inte hur jag ska kunna koncentrera mig och lära mig allt jag borde om skttelagstiftning när det finns något så mycket häftigare att tänka på!

Igår kväll när jag skulle sova och i vanlig ordning låg med handen på magen, fick jag uppleva vad jag fick inse var mitt livs första små puffar! Jag har i över en vecka gått och trott att jag kanske känner något, men det har varit ganska lätt subtilt fladder fram tills igår. Nu kändes det verkligen att det är den lilla människan där inne som rör sig och härjar, och der går verkligen inte längre att missta för tarmrörelser. Vilken magisk upplevelse detta var! Efter en natts sömn är jag fortfarande lite lyrisk här på morgonkvisten. Ser fram emot att lillen ska ge sig till känna ännu mer, och så att även mannen min får känna det lilla livet.

Vilken bra dag det kommer bli idag! Förstår inte riktigt hur jag ska koncentrera mig på jobbet bara :)

Otroligt att det får plats någon som kan ge såna starka rörelser i den lilla magen nedan. Man han/hon är ju trots allt ca 14 cm (eller 20 med benen) nu...

Jag kunde verkligen inte motstå nedan bedårande lilla overall från Kappahl igår! Har tänkt att en overall nog är bra att ha då barnet föds i Mars och det fortfarande brukar vara vintertemperaturer ett tag, och dom här med små öron är ju helt bedårande! Var svårt hur man ska resonera kring storlek tycker jag, men eftersom den såg ganska stor ut fick det bli storlek 56. Förmodligen kommer bebisen inte heller behöva använda overall så länge innan det blir varmare tider, så tänkte att storlek 56 nog blir bra.

Jag har även en annan blogg som jag skrivit på i flera år, och i förra veckan gick jag till slut ut med graviditeten även där. Om det finns intresse tänkte jag därför dela med mig av adressen dit som är www.jennas.blogg.se
Det har från början varit mestadels en tränings- och hälsoblogg, men jag skulle nog idag kalla det mer av en livsstilsblogg med en hel del fokus på hälsofrågor eftersom det är något som jag brinner för.

Som det ser ut nu har jag nog ändå tänkt att fortsätta med att skriva även här, där det kommer vara mer gravidfokus. I min vanliga blogg blir det mer gott och blandat även om graviditeten blir ett naturligt inslag även där förstås.