Själv har jag dryga tre veckors semester kvar, men vi avslutar min sambos sista semestervecka ute på landet. Vi har hälsat på bådas familjers landställen, och efter några dagars intensivt umgänge avrundar vi med ett par dagar helt för oss själva. I helgen var det strålande solsken och nu mestadels mulet, men det gör mig inte så mycket. Tycker att det är ofantligt skönt att bara vara här ute i tystnaden där det enda man hör är fågelkvitter och det enda vi ser är skog och åkrar.

Det är ganska stilla vad gäller lillen i magen. Nu är vi i vecka 8 och det känns som att symptomen kommer och går. Jag har svårt för att låta bli att bekymra mig under dagar när jag inte känner något särskilt. Kanske mycket på grund av att de första veckorna av graviditeten kändes som en enda lång och tung baksmälla. Jag är piggare nu och har stundvis känt mig precis "som mig själv". Antar att det är fullt naturligt att oroa sig så här när det enda man vill är att den lille ska stann och man trots allt vet hur vanligt det är med missfall. Längtar så tills nästa vecka då vi ska få gå på tidigt ultraljud och förhoppningsvis få se att allt är bra. Då tror jag att jag ska lyckas slappna av och njuta lite mer.

Det är så härligt att vara hemma och mellanlanda lite! Vi har fortfarande mycket stök kvar efter bröllopet före semestern, så innan vi åker iväg på cykeläventyr är målet att få i ordning ett trevligt hem igen. Resten av semestern blir med andra ord här i Svealand.

Igår var vi på inskrivning hos barnmorskan. Hade hoppats på att kunna få ett tidigt ultraljud bara för att kunna slappna av lite, men fick en tid inbokad om ca 2 veckor då vi är i vecka 9 (8+2). Kommer räkna dagar tills dess! De enda symptom jag har är att jag känner mig konstant småbakis, är helt överhettad. Konstant hungrig, småtrött och ont i brösten.

En del semestertid går åt att fundera kring hur jag ska undvika att avslöja graviditeten vid diverse fester. Det gick bra att låtsasdricka under helgens bröllop (ett konstant halvfullt vinglas att skåla med vid matbordet och en vattenfylld ölburk på dansgolvet), men snart har jag en möhippa och div födelsedagsfester och en kräftskiva att se fram emot. Tycker det är lite knepigt faktiskt, så ibland blir jag osugen på att gå överhuvudtaget! Sjukt vilket alkoholfokus man för övrigt inser att det råder... Igår har jag dock berättat för bästa väninnan, och funderar på att berätta för mamma i helgen då det ändå kommer att framgå när jag tackar nej till vin till maten, det är annars ytterst sällsynt... :)

Igår testades första alkoholfria bubblet av Chapel Hill som var helt över förväntan. Lite för sött för min smak, men detta kan jag helt klart leva med

Nu har vi avslutat vår honungsresa med ett par sista dagar i Rom, en stad som helt klart slog våra förväntningar. Vi hade endast 1,5 dag där, så fokus låg inte på att upptäcka alla sevärdheter utan snarare på att strosa omkring på mysiga gator och fika massor.

Ser faktiskt fram emot att komma hem även om resan har varit fantastisk! Det känns riktigt skönt att fortfarande ha en månads semester att se fram emot. Lillen i magen gör sig påmind allt mer. Jag har varit sjukt svullen om kvällarna så det ser ut som att jag är i fjärde månaden eller något. Det har också börjat mola/spänna/värka lite mer där nere. Detta oroar mig lite även om jag vet att det egentligen är helt vanligt. Jag hade inte så mkt såna känningar de första veckorna så det är väl det som bekymrar mig. Måste släppa tankarna och försöka njuta av allt.

Jag inser nu att det ju är det som en del av min träningsmotivation har sin grund i; att tävla mot mig själv och ständigt förbättras, även om träningens mål för mig ur ett större perspektiv är att få en stark, funktionell och hälsosam kropp som hjälper mig i vardagen och håller mig frisk. Förmodligen är det det stora målet som jag ska ha i bakhuvudet under min träning med bebben i magen.

Funktionella övningar utan några vikter känns i alla fall lätt att applicera på denna för mig "nya träningsfilosofi", och det är precis vad träningen på semestern har fått bestå av. 

Med hjälp av ett gummiband och träräcken på balkongen har vi kunnat köra massor av bra övningar.

Det går nog inte att ha det bättre just nu. Ledighet (i ytterligare 5 veckor), sol, bad, fantastiska vyer och kvalitetstid med darlingen, min make. Detta faktum har faktiskt inte riktigt gått in ännu. Men som tur är blir vi påminda titt som tätt! När vi checkade in på vårt hotell här på Sardinien igår blev vi överraskade med en flaska bubbel av hotellpersonalen! Glad överraskning som helt klart gav lite plus i kanten. Dock var det ju mannen som fick njuta av den och skåla med min persikojuice.

Att det växer ett litet liv i min mage har vi inte heller riktigt lyckats fatta. Jag har varit supertrött om kvällarna, ligger en grad över min vanliga kroppstemeratur och har ett humör som en berg- och dalbana, men utöver det känner jag mig precis som vanligt. Är glad över att jag inte har fått något illamående som många andra verkar drabbas av. Men det kan ju komma om någon vecka, vi får väl vänta och se. Vi går in i vecka 6 idag (v.5+0). Bebs kallas embryo i många veckor till och är 0,5cm stor.

Med risk för att det låter fel brukar en härlig solsemester för min del associeras med en viss mängd alkohol. En öl brukar aldrig smaka godare än efter en hel dag på stranden, liksom jag avnjuter en god flaska rött vin med maken allra helst en varm semesterkväll på balkongen till ljudet av syrsorna.

Självklart avstår jag dock helt i väntan på bebbe! Istället är jag på jakt efter alkoholfria varianter. Mina förväntningar är inte alls höga, men bara jag hittat något som smakar ok blir jag glad. Är inte mkt för läsk och dyl, men det skulle vara kul med måltidsdrycker/festdrycker som är roligare än vatten...

Hittade denna alkolfria Krononbourg i vår franska supermarket. Mesig i smaken men den fyller helt klart mitt after-beach-behov på stranden :)

Kan fortfarande inte tro på det, men plusset på stickan kom till slut, på första semesterdagen i lördags, en vecka efter vår fantastiska bröllopsdag!

Det tycks ha varit precis som vi trodde från första början. Att lutealfasen var det som satte käppar i hjulet! När vi äntligen träffade en gynekolog som tog detta på allvar och skrev ut progesterongele så lyckades vi på första försöket.

Glädjen är obeskrivlig! Nojan över att något ska gå snett finns givetvis där.., längtar tills de första kritiska veckorna är över! Men huvudsaken är att vi funkar, och det har vi äntligen fått bevisat :)