Nu har vi gått in i vecka 20 och närmar oss halvtid i graviditeten. Jag tänkte att jag när vi kommit halvvägs, till vecka 30 samt vecka 38 ska försöka sammanfatta mina tankar från tiden som gått och inför det som väntar.

Hittils har graviditeten varit ganska så smärtfri. Det har inte funnits något illamående att ens tala om, och mina enda "krämpor" har väl egentligen varit den överväldigande tröttheten och lite fot/vadkramper. Kan nog räkna tillfällena som jag varit vaken till efter 23.00 på mina fem fingrar. Ett tag runt vecka 13 om jag minns rätt så besvärades jag av smärtor/ömhet i ryggslutet. Vet inte om det var foglossning eller någon typ av ligamentsmärtor men oavsett så släppte det efter ett par veckor och har inte kommit tillbaka.

För tillfället har jag haft som knivskarpa hugg långt nere i livmodern, såna som gör så ont att jag tappar andan. De varar bara i en mikrosekund men kommer då och då för tillfället. Det oroar mig lite eftersom jag inte känt så tidigare under graviditeten, men vad jag förstår så ska det vara vanligt med "hugg" när ligamenten töjs ut. Visste bara inte att de kunde göra så här pass ont.

Tankar på förlossningen har ett tag i början skrämt mig. Har ju både läst och hört många "skräckhistorier", samtidigt som jag så här i efterhand faktiskt har hört många bra också. Det som skrämmer är väl först och främst att något dåligt ska hända, att barnet inte kommer ut, får syrebrist och förlossningsskador son följd. Därefter är jag även lite rädd för att det helt enkelt ska bli en lång, utdragen och smärtsam förlossning. Det gjorde att jag ett tag medvetet sköt undan tankarna om att barnet ju faktiskt också ska ut en dag. I dagsläget känner jag mig något lugnare. Jag försöker att tänka positivt och att det ju de allra flesta gånger går väldigt bra, och att kroppen är gjord för att förlösas och att det kommer att ordna sig naturligt. Eventuella problem får tas i stunden eftersom varje förlossning är unik, och att det inte är någon ide att oroa sig på förhand.

Hur jag vill föda har jag dock inte alls börjat fundera på ännu, men jag antar att det är en fråga som jag kommer att börja fundera mer kring den närmaste tiden.

Just för tillfället går veckorna väldigt snabbt, och jag förstår knappt vart tiden tar vägen. Rätt vad det är så kommer det att vara jul, och då börjar nog nedräkningen på allvar. Än så länge är magen bara en liten liten kula, som går att dölja väl, men jag kan tänka mig att det runt jul måste vara en rejäl kalaskula att tala om.