Osociala tider
Ibland känner jag mig så fruktansvärt tråkig nu under graviditeten. Det enda jag är sugen på är att få dra mig undan, komma hem och mysa i hemmets lugna vrå (ensam eller med maken). Är jag ute på middag eller liknande, så drar kag mig gärna hemåt så tidigt som möjligt. Det känns som att mitt sociala behov nästan är obefintligt. Är det verkligen det eller luras kroppen bara? En del beror nog förstås på tröttheten. Visserligen håller jag mig oftast någorlunda pigg en hel arbetsdag men därefter är oftast det sista jag vill att träffa massa mer folk. Att sitta på aw eller middag och tjattra till klockan tio är det sista jag vill göra efter jobbet! Känns riktigt konstigt för det var sådan vardagslyx som jag verkligen uppskattade som ogravid. Visserligen vill jag fortfarande träffa mina underbara vänner, men det känns som att eftermiddagsfika, lunch eller möjligen en filmkväll (det festligaste jag kan sträcka mig till) är lagom i dagsläget.
Det känns ibland som att jag lever i min lilla bubbla, och jag trivs bra där. Som att allt annat som händer bara är bisaker. Jag antar att hela den här konstiga isoleringssträvan kanske har med hormoner att göra? Att vi blir associala för att fokusera på det liv vi bär inom oss, och på allt som komma skall? Men jag skulle i så fall gärna vilja "vara tråkig" och ha min mystid hemma nu, utan att plågas av detta dåliga samvete...
